Kan kaloriräkning eller matloggning leda till ätstörning?

Frågan har två sorters evidens som pekar åt olika håll, och båda behövs för ett ärligt svar.

Tvärsnittsstudier hittar samband. Simpson och Mazzeo undersökte 493 collegestudenter och fann att de som använde kaloriräknare rapporterade mer ätbekymmer och hårdare kostrestriktion, även när BMI räknats bort. Levinson och kollegor frågade 105 personer med diagnostiserad ätstörning: ungefär tre av fyra hade använt MyFitnessPal, och 73 procent av användarna upplevde att appen bidragit till deras ätstörning. Men tvärsnittsdata kan inte skilja orsak från verkan. Den som redan kämpar med maten söker sig oftare till kontrollverktyg.

De randomiserade studierna, som faktiskt kan testa orsakssambandet, hittar inget. Hahn och kollegor lottade 200 unga kvinnor utan förhöjd ätstörningsrisk, som inte loggat mat det senaste året, till en månads loggning i MyFitnessPal eller ingen insats. Följsamheten var hög, loggning 89 procent av dagarna, och ingenting förändrades: varken ätstörningsrisk, ångest, nedstämdhet eller kroppsnöjdhet. CALERIE-studien testade en näraliggande men annan fråga – kalorirestriktion snarare än loggning: 48 vuxna med övervikt randomiserades i tolv månader, tre av fyra armar till olika grader av kalorirestriktion. Restriktionen ökade den medvetna återhållsamheten men gav inga fler ätstörningssymtom, och de psykologiska effekterna var neutrala eller svagt positiva även vid uppföljningen sex månader senare.

Sammanvägt: hos personer utan förhöjd risk finns inget stöd för att loggning utlöser ätstörning. Sambanden syns där sårbarheten redan finns, och just den gruppen kan av etiska skäl inte randomiseras till loggning, så där förblir orsaksfrågan öppen. Svaret beror därför på person: ett neutralt mätverktyg för de flesta, ett olämpligt verktyg för vissa.

Två krafter håller frågan polariserad. Berättelser från personer vars ätstörning vävts ihop med en loggningsapp är verkliga och gripande, och de sprids långt. En randomiserad studie som inte hittade något har ingen chans mot dem i ett flöde, och medierna vet att en varnande rubrik om hälsoappar drar fler klick än ett nyanserat besked. Samtidigt läses sambandet baklänges: den som redan har ett ansträngt förhållande till mat söker sig oftare till kontrollverktyg, så apparna blir överrepresenterade bland drabbade utan att ha orsakat något. Appmakarna är heller inte oskyldiga. Streaks, röda siffror och varningar när budgeten spricker moraliserar maten och kan belöna tvångsmässighet hos den som är sårbar. Både larmet och avfärdandet tjänar någon; det stillsamma svaret att det beror på person säljer inga rubriker.

Se loggning som ett mätinstrument: använd det med ett syfte och en tidsram, som en period av kalibrering snarare än permanent övervakning. Håll samtidigt utkik efter tecknen på att verktyget bytt roll: oro när du inte kan logga, allt fler regler kring vad du tillåter dig, att loggen börjar styra ditt sociala liv, eller att en siffra över budget känns som ett misslyckande som måste rättas till. Känner du igen dig är rätt drag att pausa appen och prata med vården eller annan legitimerad hjälp. Har du eller har du haft en ätstörning kan loggning vara olämpligt, och användningen bör bedömas tillsammans med behandlande vårdpersonal, särskilt vid pågående uppföljning.