Hjälper det att skämma ut någon för vikten så de går ner?

Frågan är faktiskt undersökt, och resultaten pekar åt samma håll i studie efter studie. Sutin och Terracciano följde drygt 6 000 amerikanska vuxna i fyra år. De som upplevt viktdiskriminering hade ungefär 2,5 gånger högre odds att utveckla fetma under perioden, och de som redan hade fetma hade drygt tre gånger högre odds att ha kvar den vid uppföljningen. Sambanden höll när forskarna justerade för demografiska faktorer och utgångs-BMI. Diskriminering var alltså associerad med viktuppgång, inte viktnedgång.

Tomiyama och kollegor går i BMC Medicine igenom varför det blir så. Viktstigma är prospektivt kopplat till ökad dödlighet och kronisk sjukdom oberoende av BMI, och driver snarare vikten uppåt via flera vägar: stigmat fungerar som en kronisk stressor, ätande blir ett sätt att hantera den, och nedvärderande attityder hos vårdpersonal ger sämre vård och sämre utfall. Deras slutsats är att insatser bör riktas mot dem som stigmatiserar, inte mot dem som utsätts.

Puhl och Heuer drog samma slutsats redan 2010 i sin genomgång: viktstigma är inte ett användbart folkhälsoverktyg mot fetma. Det hotar hälsan, skapar ojämlikhet och försvårar behandling.

Det som saknas i litteraturen är lika talande. Det finns ingen studiebas som visar att skam eller hårda ord ger varaktig viktnedgång. "Tuff kärlek" som viktstrategi saknar helt enkelt belägg.

Myten vilar på en enkel intuition: obehag borde driva förändring, alltså borde skam fungera som en spark i rätt riktning. Men skam beter sig inte som en spark utan som en stressor, och stress ökar just tröstätande och undvikande. Bakom intuitionen ligger också attributionsfelet: vikt läses som ren viljestyrka, och då känns hånet som ärlig feedback snarare än som ett angrepp. Den som skämmer ut får dessutom något på köpet – känslan av att själv vara disciplinerad. Och delar av bantningsindustrin tjänar på skammen, eftersom den som skäms är mer benägen att köpa snabba lösningar. Ingen av de här krafterna har något intresse av vad forskningen faktiskt visar.

Vill du stötta någon: fråga först om personen vill ha hjälp, och rikta stödet mot konkreta saker ni kan göra ihop, som att laga mat eller ta en promenad. Kommentarer om kroppen hjälper inte, gemensamma vanor gör det. Gäller det dig själv: behandla en missad dag som en datapunkt, inte som ett domslut. Självkritik är sämre bränsle än de flesta tror. Och om skam kring kropp och ätande tar stor plats i vardagen är det ett skäl att prata med vården, inte att kämpa hårdare på egen hand.